Innehållsförteckning:

Inledning       

Är människan ett Intet ?        

Vad har medvetandet och ond tro gemensamt ?     

Vad vill Sartre säga om”existentialismen är en humansim” ?      

Vad menas med ”Existensen föregår essensen” ?   

Varför anvarar jag för andra då jag gör ett eget val ?  

Feghet  

Vad menas med att ”vi är dömda till frihet” ?   

Hjälper jag min vän genom att döma henne moraliskt?     

Självbedrägeri  

Sanning 



INLEDNING

Jag har valt att fördjupa mig inom  existentialismen men framförallt Sartres
teori om den. Sartre var under en tid den mest kända existentialisten.
Jag kommer att fördjupa mig mest på den tidiga Sartre och hans syn på Intet,
frihet, existentialismen är en humansim och Existensen föregår essensen med
mera.
Sartres existentialism inriktar sig på människan och hennes situation i världen.
Det är både ett filosofiskt system, en psykologisk teori samt en etik.
Jag har använt mig en bit av internet men mesta dels av låneböcker.
Jag ville skriva om just Sartre eftersom jag själv tycker och tänker ungefär som
honom. Hans teori är intressant men kanske lite komplicerat. Jag fick verkligen
titta ett ordentligt titt i ordboken för att kunna förstå vissa ord.
Mina åsikter har jag använt mig av mina erfarenheten, men jag håller ganska
mycket med existentialsimen. För mig är filosofi ett intressant område men jag
måste erkänna att den är också krånglig, man måste verkligen sätta sig in i den
för att förstå dess betydelse.



Källförteckning

Jean-Paul Sartre ”Existentialsmen är en humanism    1964

Filosofisk läsebok Del 2: Från Kant till Sartre-Antologi av Teddy Brunius  1973

Jean-Paul Sartre ”Kolonialism och revolution, samtidshistoriska studier
1956-1970,  1971



Är människan ett intet ?
Enligt Sartre är människan ett stort intet. Hon har mål och förväntningar men de
finns inte utan är just intet. Det som vi har här och nu är varande, men framför
oss ligger ett intet som vi kan fylla med vad vi vill.  Allt som vi vill bli men
inte är, d v s att om jag t e x har en dröm om att bli artist men är egentligen
bara försäljare så innebär det att jag strävar efter att vara en producent och
försöker t o m vara det fastän jag inte är det. Hur jag är, skulle kunna
beskrivas som frånvaro av producent.
Sartre uttrycker detta som "Vi är inte det vi är, utan är det vi inte är".
Människan har en strävan att vara sig själv, men det är omöjligt . Sartre tycker
att vi befinner oss alltid i ett intet och att vi äger ett medvetande och en
frihet som dömer oss till att aldrig bli något konstant.
Tomheten har en avgörande roll som skapar ett samband mellan medvetandet och
friheten.
Om det finns någonting som kan likna ett mål i våra liv så är det att bli
medvetet om vår egen frihet.


Vad har medvetandet med ond tro att göra ?
Freud lät det omedvetna kunna ljuga och lura det medvetna. Men för Sartre har vi
endast ett medvetande och därmed kan vi inte ljuga för oss själva eftersom man
inte kan få sig själv att tro något som man egentligen vet är fel. Freud som
släppte in delar av det omedvetna i det medvetna måste ju vara något medvetet,
menar Sartre.
Det omedvetna är inte medvetet om sin omgivning. Det enda det omedvetna önskar
är att få drifterna tillfredsställda.  För att kunna undertrycka drifterna då de
var olägliga (enligt Freud) måste vara medveten menar Sartre. Granskningen  är
alltså medveten och därmed måste den också känna till de drifter som den håller
tillbaka. På det viset blir medvetandet medvetet om det omedvetna.
Detta kallar Sartre för ”ond tro” , som innebär att vi betraktar oss som ”i-sig”
istället för ”för-sig” men det är ingen lögn på det viset ,att vi vet att vi är
för-sig och inte i-sig, utan det är en tro.
Vi tror att vi är underkastade det givna. Vi tror att vi är fega, inte att vi
väljer att vara det och vi tror att vi måste följa traditionerna.  Människan är
fri men vår rädsla för friheten gör att vi flyr in i ond tro.


Vad vill Sartre säga om”existentialismen är en humansim” ?
Människan befinner sig alltid utanför sig själv och genom att gå förlorad
utanför sig själv kommer hon att kunna existera. Sartre menar att det finns
inget annat universum än det mäsnkliga universum.
Denna förbindelse, som är medfödd hos människan, och att hon inte är instängd i
sig själv utan alltid närvarande i ett mänskligt universum kallar Sartre för
”Existentialistisk humanism”
Det finns alltså ingen annan lagstiftare än människan själv. Hon måste bestämma
om sig själv i en situation där hon är övergiven.

Här går vi in på Kvietism som är en attityd hos de människor som säger  ”andra
kan göra det JAG ej kan göra”. Det som Sartre talar om är exakta motsatsen till
Kvietism. Han menar att det finns ingen verklighet annan än i handlandet.
Männsikan är alltså inget annat än summan av sina handlingar.
De människor som säger ”Jag har aldrig upplevt sann kärlek eller vänskap och det
beror på att jag aldrig träffat någon som har varit mig värd, jag var värd nåt
mycket bättre” så säger existentialismen istället så här: det finns ingen
möjlighet till kärlek än den som yttrar sig i den. En människa engagerar sig i
livet, formar sin egen gestalt, utanför denna gestalt finns ingenting.


Vad menas med ”Existensen föregår essensen” ?
Jo, att om Gud inte existerar, så finns det ändå någon sorts väsen som existerar
innan det har kunnat få sin förklaring. Dessa väsen är människan och hon
existerar från första början som senare får sin tolkning. Men om hon är omöjlig
att definieras så beror det på att hon är ett intet från början. Och hon blir
ingenting förrän senare, hon blir vad hon skapat sig själv till. Det finns ingen
mänsklig natur eftersom det inte finns någon Gud som skulle kunna bestämma den.
Naturalister hävdar att vi bestäms av naturen och vårt genetiska arv men Sartre
tycker tvärtom efter som människan kan ersätta det givna med ett intet och vi är
inte bestämda från början hur vi kommer att bli, så våra egenskaper bestäms inte
av våra gener utan av våra val.


Varför ansvarar jag för andra då jag gör ett eget val ?
Att man kan välja precis vad som helst stämmer inte riktigt. Valet är möjligt i
viss betydelse men vad som inte är möjligt är att låta bli att välja. Även då
jag inte väljer så gör jag ändå ett val. Jag bör också veta att jag bär ett
ansvar eftersom då jag väljer så väljer jag också för hela mänskligheten.
Antingen förblir jag ogift eller så gifter jag mig utan att få barn. Man gör
ändå ett val.
Samma sak gäller friheten. Friheten är ej beroende av omvärlden men när vi vill
friheten upptäcker vi att det beror av andras frihet och tvärtom, ftersom det
finns ett engagemang.
När jag erkänt att exisstensen föregår essensen och att hon är en fri varelse så
har jag erkänt att jag kan vilja de andras frihet också. Och han som döljer sin
valfrihet i sin existens och tror sig att saker och ting är förutbestämda vill
Sartre kalla för ”feg”.


Feghet
En person som är feg är också ansvarig för sin feghet hävdar Sartre. Han har
inte blivit sådan genom en fysiologisk karaktär, utan han är sådan där för att
han genom sina handlingar skapat sig feg.
Men vad folk önskar, menar Sartre, är att man föds feg, för då kan man vara
lugn, det är ingenting man kan göra åt, man kommer vara feg hela livet. Men
detta gäller inte bara fegheten hos människan. Han kan vara en hjälte, det är
inget han kan göra åt.
Existentialismen tycker att den fege gör sig feg. Man har en möjlighet att sluta
vara feg eller att sluta vara en hjälte. Människans öde finns inom henne, enda
hoppet ligger i hennes handlande.


Vad menas med att ”vi är dömda till frihet” ?
Existentialismen vill inte bevisa att Gud inte existerar. Den påstår snarare att
även om Gud ej existerar så skulle det inte göra någon skillnad (här vill inte
existentialismen påstå att den tror på Guds existens) för problemet gäller inte
Guds existens. Människor tror att utan Gud finns inget skrivet om att man ej får
ljuga, slå, bedra osv. Om Gud inte existerar är vad som helst tillåtet och
människan känner sig övergiven, eftersom hon varken inom sig eller utom sig kan
få hjälp eller stöd.
Sartre tycker att människan måste då återfinna sig och övertyga sig om att
ingenting kan rädda henne än hon själv, inte ens ett bevis för Guds existens.
Därför tycker Existentialismen att det är bättre att Gud inte finns för att om
han finns så letar man inte efter några värden.
Sartre tycker att människan inte kan hitta några ursäkter, för att om existensen
verkligen föregår essensen så kan man aldrig förklara något genom att man bara
har fått för sig, att om Gud inte finns så står vi heller inte inför några bud
eller värden. Vart vi än vänder oss kan vi inte hitta några ursäkter. Vi är
ensamma utan ursäkt. Detta är vad Sartre menar med att människan är dömd till
frihet.
Dömd för att hon har inte skapat sig själv och fri för att hon en gång utkastat
i världen bär ansvar för allt vad hon gör.
Sartre säger att det inte finns någon mening med livet. Vi lever i en värld utan
några värderingar. Människan är inte skapad av någon orsak utan hon upptäcker
att hon existerar och måste sen själv välja vad hon vill göra med sig själv. Och
det finns inte något eller någon som avgör eller stödjer våra val.
Vi kan aldrig gå efter någon regelbok som talar om hur vi ska leva, utan alla
värden är mänskliga uppfinningar som varken är sanna eller eviga. Vi är fria och
vi kan välja. Ingenting kan tala om för oss vad som är rätt eller fel, det finns
inga tecken i världen att gå efter. Alla tolkar tecknen på sitt sätt. Därför
måste vi själv uppfinna vår egen moral och gå efter den.



Hjälper jag min vän genom att döma henne moraliskt?
Man bör egentligen inte döma andra men enligt Sartre är det rätt på ett sätt och
fel på ett annat. Det är sant för att då en människa väljer sitt engagemang är
det omöjligt att tycka att hon borde valt en annan istället. Men trots detta kan
man döma. Man kan döma en människa då man säger att hon inte handlar i god tro.
Dessutom så väljer hon i förhållande till andra och inte bara sig själv.


Självbedrägeri
I en situation där en människa är helt fri och väljer själv utan hjälp eller
stöd från någon eller något och har kanske misslyckats med något i sitt liv, men
om han då sammtidigt säger att detta var förutbestämt och söker en tillflykt är
en självbedragare!
Sartre menar att självbedrägeri är en lögn som fördöljer engagemangets totala
frihet. Jag bedrar mig själv om jag säger att vissa värden existerar före mig
och på samma gång föredrar de och säger att de tvingar sig på mig.
- Men om jag vill bedraga mig själv? Sartre menar då att man kommer att se att
konsekventerna placerar sig i god tro. Dessutom kan han döma moraliskt eftersom
friheten kan inte ha annan syfte än vilja sig själv. Alla handlingar som utförs
av människan i god tro är strävan efter frihet.


Sanning
Hur medvetandet når fram till sig självt enligt Sartre är genom den absoluta
sanningen som består i att man griper tag i sig själv utan hjälp eller
förmedling. Denna teori är den enda som ger värdighet åt människan och som inte
gör ett ting av henne.....




Mina åsikter
Sartres teori om att människan är helt fri anser jag personligen att det inte
riktigt stämmer. Vore vi helt fria borde vi ju kunna, välja att inte sträva
efter att göra oss själva och andra till objekt. Och vi väljer ju inte att födas
och inte heller att dö. Och väljer vi verkligen själva vad det är vi vill känna?
Är jag sjuk så väljer jag ju inte att ha ont. Betvivlar därför väldigt starkt vi
är helt fria. Jag tror inte att vi har den friheten som Sartre talar om.
Simone de Beauvoir, en god vän till Sartre hade stort inflytande på honom. Hon
öppnade vägen för feminism som ifrågasatte filosofin och dess brist på
förståelse för kvinnoförtrycket. Sartre trodde ju på frihet, frihet att fatta
beslut. Vad Beauvoir säger är att om alla hade denna frihet, hur skulle man då
kunna förklara förtrycket av kvinnan? Hade de och har de själva valt det?
Isåfall var detta ett stort problem och det skulle inte försvinna.
Däremot har han rätt om att kunna vilja det man vill. Jag kan te x sluta röka om
jag har viljan. Jag kan välja om jag vill tro på Gud eller inte, viljan att
fatta egna beslut här i livet. Människans vilja är starkare än hans frihet.
Friheten har man inte alltid i handen. Men viljan har man.
Då jag väljer väljer jag också för hela mänskligheten påstår Sartre. Men om jag
dricker att glas mjölk, vilket ju är ett val, så innebär ju inte det att jag
vill att den som är mjölkallergisk dricker mjölk. Men så invänder kanske någon
att de båda inte är i samma situation. Och det stämmer, det är de inte, den ena
är allergisk och den andra är det inte. Men vilka två personer är i precis i
samma situation? Alltså, vilka har genom livet fattat exakt samma val? Ingen!
Dessutom tillägger inte Sartre något om att situationen skulle ha något med att
göra huruvida en handling var god eller ej. Nej, att jag gör ett val behöver
inte alls innebära att jag anser detta vara gott för alla andra individer. Och
valet måste anses som individuellt varför jag knappast kan hållas för ansvarig
att allergiska personen dricker mjölk.
Den allergiska personen borde ju själv ha ansvaret för den handlingen.
Jag håller med Sartre om att det skulle vara mycket bättre om Gud inte
existerade (inte för att jag tror på hans existens) De flesta människor som tror
på Gud tror ju också att ”han” har skrivit dessa värden och bud. Därför följer
många dessa värden och regler, Gud har ju skrivit de i himlen.
Men tänk om vi hade bevis på att Gud inte finns och att människan hela tiden har
inbillat sig om hans existens ? Skulle då människan ändå inse att man icke bör
ljuga, stjäla, slåss o s v ? Ja, det tror jag. Jag tror att människan är smart
nog att veta att det inte är bra att ljuga, stjäla eller bedra. Enligt mig tror
jag att människan tar sig till en ursäkt, precis som sartre påstår. Att om Gud
inte finns så står vi heller inte inför några bud eller värden. Det är ju en
ursäkt.
Det finns inget bevis på att Gud finns men att dessa värden och bud existerar
även om Gud inte finns. Jag tror att människan själv har komit på dessa värden.
Jag tror också att då människan känner sig svag och hjälplös hämtar hon stöd
från Gud eftersom hon tror att Gud har makten och han kan hjälpa henne. Varför
måste det finnas en högre makt ? Varför kan inte människan hjälpa sig själv ?
Människan har komit till världen och hon måste inse att hon kan leva utan Gud.
Jag tycker vi måste tro på det som bevisar och inte det som EJ bevisar.

Sartre menar att den fege gör sig feg men han kan sluta att vara feg. Men vad
folk önskar är att man föds feg och man kan ej ändra på det, man kommer vara feg
hela livet. Och de som tar sig till Gud är just de fega personerna men jag
tycker inte att det riktigt stämmer. Alla som tror på Gud är inte fega. Många
kan vara starka människor men ändå tro på Gud. Kanske för att de är uppfostrade
till det som gjort att det blivit rutin för de, att nån gång varje dag prata
eller be till Gud.



Att människan har ett genetiskt arv som bestämmer delar av hennes egenskaper är
idag vetenskapligt klarlagt. Vi kan inte anse att människan själv väljer sin
essens helt och hållet. Sartre väljer att endast peka på det sociala arvet,
vilket är en brist - vi kan inte bortse från det genetiska arvet. Vi kan inte
påstå att vi väljer att bli människor för då borde det även finnas en del
människor som väljer att inte bli människor - vilket skulle ge underliga
konsekvenser. Det man kan diskutera är hur mycket vi kan få reda på om
människans natur och även hur mycket den bestämmer människans fortsatta liv.
Det som Sartre däremot har rätt i är att vi egentligen inte kan veta vad som
ligger i människans natur, även om vi kan säga att den existerar.
Det viktiga med hans tankar är att vi kan, åtminstone till stor del, bryta oss
ur det liv vi lever och skapa oss ett nytt.