Tornedalen under andra världskriget Jag hade till en början svårt att komma på hur jag skulle skriva denna uppsats. Motivationen var inte på topp, att skriva om krig känns ju ganska deprimerande. För ordet krig kopplar jag direkt samman med lidande, orättvisor och meningslöst stridande. Inget krig jag vet om har lett till något riktigt bra, och även om landet har blivit större efter erövringar så mår ju inte folket bättre av det. Det verkar enbart vara egoism, självhävdelse och maktgirighet som startar och för krig. Människorna på jorden har alltid kunnat leva med varandra, inte i total frid, men utan alltför stora konflikter. Men när det blandas olika folkslag med olika kulturer, olika syn på hur samhället ska styras, är det svårt att undvika sammandrabbningar. Rädsla för det okända och behovet av att hitta syndabockar i samhället har lett till rasism, nazism och förtryck. Man skyller samhällets svagheter på en minoritet. Hitler är en man som lyckades vända en otroligt stor mängd människor mot judarna. Det var en minoritet i Tyskland och hade inte en chans när folket rasade över dem. Samma konflikt men i mindre skala finns här i Sverige i form av Nazist och rasist organisationer som skyller vårat lands höga arbetslöshet på invandrarna. Inte för att jag förstår hur dom tror att dom skall kunna minska arbetslösheten genom att misshandla utlänningar eller förstöra deras hus, men det är väl deras sätt att tänka. Sedan är det ju faktiskt bevisat att invandrare som söker jobb har mycket svårare att få det än en svensk som söker samma arbete. Det är bara en av de orättvisor som råder mellan invandrare och svenskar och det verkar inte som om någon gör något åt det. Under andra världskriget försökte Sverige hålla sig neutralt, men när vi lät tyskarna passera på våra järnvägar så brast den "neutraliteten". Jag visste inte mycket om hur det verkligen var i Sverige under andra världskriget så jag ringde min moster för att höra henne berätta om det. Hon gav mig mycket information som jag försökt sammanfatta i följande stycke. Min mamma är uppvuxen i en stor familj i Tornedalen långt upp i Norrbotten. Sverige och Finland skils åt där av Torneälv och avståndet mellan länderna är så kort så man kan se över till varandra. Mamma är född långt efter krigsåren men en äldre syster, min moster Inga, var tio år då och har starka minnen från de här åren. Moster Inga var den äldsta i syskonskaran, som förutom henne bestod av ytterligare sex barn. Fyra syskon till föddes under krigsåren, så det var en stor familj att försörja under en tid då det var ont om många livsmedel. Mormor och morfar var fattiga småbönder och många gånger säger Inga att hon haft svårt att förstå hur de lyckades ha mat på bordet varje dag så alla fick äta sig mätta. Sverige använde ransoneringskort för den mesta maten, små kuponger som gav rätten att köpa en viss mängd av olika livsmedel. Det hon minns särskilt är hur man sparade kupongerna för ris för att kunna köpa ris till julgröten, då var lyckan stor berättar hon tårögd. Ingenting kunde varit finare än den lilla stugan med granris vid dörren och en lampa som brann av karbid (man hade inte fotogen, det var för dyrt), och så den stora skålen till bredden fylld med fast gröt den här dagen. Då var det lätt att känna tacksamhet. Mormor gick runt och strålade över att alla var samlade, men morfar var sällan hemma den här tiden, han var frivilligt anställd vid luftposteringen (luftvärnet) på den svenska sidan. Många gånger var familjen orolig för när ryssar och tyskar sköt på den finska sidan sköt de också över mot svenskarna (av misstag sades det) och där helt nära gränsen fanns morfar. Många människor evakuerades från Finland till Sverige. Moster Inga minns att de kom i långa vagnar som drogs av hästar. Vagnarna var fulla med kvinnor och barn som bara fått med sig några få saker innan de flytt. Även kor evakuerades från gränstrakterna och de gick råmande, men lugnt efter långvagnarna. De evakuerade familjerna fick bo i byarna på den svenska sidan. Det var stora fattiga familjer som självklart öppnade sin dörr för flyktingarna. Maten delades broderligt och barnen fick bli mätta, men inte alla gånger de vuxna. Det var många barn från Finland som kom utan sina föräldrar till olika delar av Sverige för att komma bort från kriget. Många av de barnen kom just till Tornedalen där de togs emot av familjer där det redan fanns fem till tio barn i stugorna. En del av de här barnen blev kvar även när kriget var över. De hade rotat sig i sina nya hem och stannade där. Ett starkt minne som min moster har från de här åren är från ett tillfälle när hon och mormor var på väg hem längs byvägen. Det var sen kväll och alldeles mörk. Då tittade mormor mot den finska sidan, stannade mitt i ett steg, höll om Inga och pekade mot himlen. Det var jättelika lågor, en ofattbart stor brand, det brann nära gränsen i Finland. Hon berättar "vi stod som fastnaglade och mormor sa att: den här stunden kommer du att minnas som vuxen kära barn. Det är Ryssland och Tyskland som kämpar om att få makten över delar av Finland och för att förstöra för den andra så bränner de ner byarna och förstör allt som går att förstöra. Det är det här människorna får fly från. De är de människorna vi delar vår mat med, de har förlorat allt, många har också förlorat flera anhöriga i kriget." Moster Inga berättar att hon låg på kvällarna i sin säng i köket och lyssnade på de vuxnas upprörda prat om alla fasor folket i grannlandet fick utstå. Det viskades också om desertörer. Män som flytt från Finland till Sverige och höll sig gömda i jordhålor för att inte bli skickade tillbaka. Det var stränga straff för den som deserterat, alltså inte varit med och kämpat för sitt land. Bland familjerna på den svenska sidan hjälpte man även desertörerna. De var hela tiden rädda, så de sov "med ett öga öppet", rädda att bli utlämnade och straffade. De fick jobba på gårdarna och hjälpa till med tunga sysslor, det behövdes för så många av männen i byn var inkallade i kriget. Det var svåra tider ännu flera år efter krigsslutet 1945. Det var fattigt och mycket som var eftersatt på gårdarna. Inga minns den stora nyheten några år efter kriget när det blev bestämt att barnfamiljer skulle få barnbidrag. "Det kom som en skänk från ovan säger hon. Inte var det många kronor men de behövdes så illa väl". Mormor fick 20 barn under sitt liv, tio pojkar och tio flickor. Hon levde under den tid när mycket förändrades och förbättrades i Sverige. Hon fick uppleva goda dagar som inte bara var en kamp mot svälten. Hon fick också vara med om stora tekniska uppfinningar, till och med se TV bilder om när människan landade på månen. Inget av det där berörde mormor så starkt som tacksamheten över att vi har, och så länge har haft fred i Sverige. Hon glömde nog aldrig åren då vi berördes så mycket fast vi inte hade krig i Sverige utan det rasade i länderna kring oss. Människan kommer alltid vara tvungen att dela planeten med varandra och total jämlikhet och rättvisa kommer med största sannolikhet aldrig infinna sig, men det vi kan göra för andra skall vi också göra för att minska klyftorna mellan U- och I-land. Och så måste man öka umgänget mellan olika kulturer för att öka förståelsen för varandra, för i dessa krigstider är det omöjligt att inte blanda olika folkslag. Det kommer nog förbli en omöjlighet även i framtiden så genom att öka kunskapen om varandra så minskar klyftorna mellan olika folkgrupper och därmed även, tror jag, förtrycket och rädslan för andra raser. Flera rasister har vänner som är utlänningar, men de ser dem som människor och inte som en "annan sort" och en kommentar jag ofta hört är tex: Alltså, jag skulle aldrig slå "Azgan", han är ju annorlunda, han är ju min kompis! Ett ovanligt korkat uttryck som alltför ofta dyker upp. De har alltså inte förstått att alla andra invandrare och mörkhyade, också har en familj, ett hem och framför allt känslor som alla andra människor. Insikten om detta skulle kanske ändra deras uppfattning om dessa främmande folkgrupper. Jag inser hur mycket jag pratat om rasism och nazism, men det är orsaken till många konflikter, denna främlingsfientlighet så jag kopplar ofta samman dem med krig. Och människan är maktgirig, men det tar sitt uttryck på många olika sätt. Man behöver inte starta ett världskrig för att känna makt. Det räcker med att klippa sönder syrrans strumpor!